Roadtrip på Blue ridge parkway

img_0994.jpg

Vi har verkligen älskat kusten de tre veckor vi varit där, speciellt eftersom vädret har varit som svensk högsommar i stort sett hela tiden. Men vi har ändå blivit mer och mer sugna på att se ett annat USA och komma närmre landsbygden och inlandet. Därför bestämde vi oss för ett tag sen att vika av mot bergen i North Carolina och så småningom köra Blue ridge parkway, en klassisk amerikansk roadtrip genom bergskedjan Blue ridge mountains. 
Parkwayen börjar utanför Asheville och slutar i Virginia ett par timmar från Washington DC. Vi har nu kört i stort sett hela sträckan och det är verkligen magiskt vackert! Vägen slingrar sig fram (ibland ovan molnen) på ca 2000 m höjd och går genom rhododendron- och lövskog och ibland vackra betesmarker på bergssidorna. Vi har bestigit bergstoppar (i sann amerikansk anda kör man till en parkeringsplats 10 min från toppen och går sista biten), sett fantastiska vattenfall och raviner. Men en speciell plats har vi fastnat lite extra för under de fyra dagar vi rest längs vägen. Faktiskt har några av de bästa upplevelserna under hela resan varit i lilla Blowing rock. Staden har endast 1200 invånare men 30 restauranger och ingen kriminalitet. Här hamnade vi av en slump eftersom jag hade hört talas om en kille som fixar bra ridturer i området. Vi hamnade på ett mysigt motell hos en engelsman som besökt stan för 25 år sedan och sedan aldrig lämnat den, och med hans hjälp hittade vi de bästa restaurangerna. Blowing rock är det typ av ställe där servitriserna vi träffade vid frukosten stannar vid rödljuset på kvällen, rullar ned rutan och frågar ropandes tvärs över gatan om dagen varit bra. 

Sen var det dags för höjdpunkten, en ridtur i bergen! Jag mötte upp med Tim, en pensionerad marinsoldat och ridande polis, som hade avbokat de mindre erfarna ryttarna för att han och jag skulle ha en ”fun day”. Han var sinnebilden av en konservativ, äldre man från södern. Men jag kunde absolut inte haft mer fel! När vi inte öste med våra hästar i full galopp längs grusvägarna pratade vi politik, feminism och barnuppfostran och jag kan lätt säga att han är en av de vettigaste människor jag träffat. Dessutom hade han jättefina hästar som han tävlar med i ropeing (kasta lasso på flyende kalvar från häst. Lika enkelt som det låter). Det slutade med att det blev en av mina bästa ridturer ever och ett riktigt spännande möte.

Jag och Magnus har verkligen uppskattat den här delen av resan. Att få åka förbi trailerparks, handla lördagsgodis på Walmart och käka på syltor i ställen som Galax, Waynesboro och Roanoke. Att få lyssna på country i bilen och bli kallad ma’m av servitriser. Men, det är på gränsen av vad två små barn pallar. De har varit superduktiga och vi har försökt köra när Alva ska sova, men bilburna upplevelser är verkligen mest för vuxna. Alfred har verkligen inte klagat men igår sa han ”Mamma, jag tycker den slingriga vägen är TRÅKIG!”. Och när det dag fyra drog in dimma och temperaturen föll från 28 till 14 grader samtidigt som vägen i Virginia blev slingrigare och slingrigare så gav vi upp och körde sista timmen på motorvägen. Att bo på motell och äta på skumma syltor i hålor tillhör verkligen den amerikanska upplevelsen, men nu längtar vi efter ett eget hus där vi kan packa upp väskorna och laga egen mat. Nu bär det av mot Atlantkusten!

Utsikt över bergen. man förstår vad namnet Blue ridge mountains kommer ifrån, det är minst 50 nyanser av blått.

Panorama över högsta punkten, Craggy mountain.

Hike genom rhododenronskog. Om en månad blommar det överallt och väger blir smockfull av busslaster med pensionärer.

Linville falls, ännu en höjdpunkt på vägen. Vackert vattenfall vid klippformationer.

Superläskiga höjder och tvära stup syns aldrig på bild. Men med tanke hur krampaktigt jag håller i sonen förstår ni hur dödsföraktande stupet bakom oss var.

Mabry mill är en av parkwayens mest fotograferade objekt. Löjligt vacker liten kvarn och omgivningar som visar hur livet var på landsbygden på 1800-talet. Lite som hembygsgården i Habo alltså.

Ridtur i Blowing rock. Det lilla huset tillhörde mannen som var största tillverkaren av denim under 1800-talet. I hans testamente står att de 40 km grusvägar på hans marker bara får användas för ridning.

Jag fick rida fuxen, Otto. Ett underbart litet sto med mycket nerv och spring i benen.

 

Jag och fantastiske Tim!

Ida Rydh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *